Representanter för SUF närvarade vid internationell konferens om kommunism

Representanter för SUF närvarade vid Birkbeck Universitys konferens om, och för, kommunism. Konferensen, som anordnats utav filosoferna Slavoj Zizek och Alain Badiou, pågick mellan den 13:e och 15:e mars, London.

Några av världens mest namnkunniga filosofer samlades för att diskutera förutsättningarna och framtiden för idén om kommunismen. Var du inte där? Ingen fara, SUF:s egna utlandskorrespondenter plockar russinen ur kakan.

”Den kommunistiska hypotesen förblir den bra, jag ser ingen annan. Om vi måste överge denna hypotes, är det inte längre värt att göra någonting inom fältet för gemensamt handlande. Utan kommunismens horisont, utan denna idé, finns inget i det historiska och politiska blivandet av intresse för en filosof. Låt envar bry sig om sina egna affärer, och låt oss sluta tala om det. I detta fall, har råttmannen rätt, såsom förresten fallet är med ex-kommunister som endera äregirigheten stigit åt huvudet eller som förlorat sitt mod. Hursomhelst, att hålla kvar vid idén, denna hypotes existens, betyder inte att vi ska binda oss vid dess första presenterade form vilken var centrerad kring egendom och Stat. I själva verket, vad som föreligger oss som uppdrag, till och med som filosofisk skyldighet, är att framhjälpa en ny tillvaro för hypotesen att utveckla sig själv.”

– Alain Badiou

Den 13:e till 15:e mars hölls en, av Slavoj Zizek och Alain Badiou, anordnad konferens vid Birkbeck University i London. Temat för konferensen var idén om kommunismen, ett tema som det tenderar att blåsa till storms kring även i de oskuldsfullaste av sammanhang.

Tillräknas den inte helt blygsamma listan av föreläsare kunde, förutom Slavoj Zizek och Alain Badiou, bland annat Terry Eagleton, Jacques Ranciere, Gianni Vattimo, Michael Hardt och Antonio Negri. Så vad som med andra ord stod på agendan var inget annat än – med Zizeks ord – ”blod, svett och tårar” av (kommunistisk) teori.

Zizek och Badiou, som ju som sagt stod som arrangörer, inledde och Badiou deklarerade med sin omisskännliga pondus att det inte handlar om vilken hypotes, utan om förutsättningarna för den kommunistiska hypotesen och ingen annan.

Under fredagen introducerades vi för två, för oss sedan tidigare okända, men mycket prominenta föreläsare – Bruno Bosteels och Peter Hallward, knutna till Cornell respektive Birkbeck University, den senare aktuell med en kritisk studie i Deleuze Out of this world (Verso, 2006)[1]. Den tredje talaren under fredagen var Michael Hardt, som var i Sverige så sent som i höstas, under European Social Forum.

Hardt, som i hög grad hamnat i skuggan av sin kollega och medförfattare Antonio Negri, höll en initierad och intressant föreläsning, där han i linje med de i ”kioskvältarna” Imperiet och Multituden framlagda teorierna diskuterade uppdelningen mellan private och public property å ena sidan och the commons å andra sidan. Hardt dryftade även idéer om en förskjutning från profit till ränta och exploatering till expropriering och kvoterade sig därigenom – tyvärr men inte helt oväntat – in på listan över de mest ekonomikritiskt orienterade föreläsarna.

Dagen därpå föreläste bl.a. Antonio Negri och Terry Eagleton, varav den senare, i likhet med Judith Balso, framförallt gjort sig känd som litteraturteoretiker och briljerade som en verkligt anglosaxisk litterat med lika delar Shakespeare och Marx.

På eftermiddagen talade Alain Badiou[2] och Jacques Ranciere, två fransoser vars ryktbarhet nog kan härledas lika mycket till deras briljans som svårigheten i att ta till sig deras resonemang. De rörde sig både med begrepp rotade den i franska filosofitraditionen, och anmärkte båda på behovet av en autonomi från the State.

Under konferensens sista dag, söndagen, förläste bl.a. Gianno Vattimo under rubriken weak communism och knöt an sina resonemang till den i Sverige relativt välbekanta om än mycket heterogena strömningen av vänsternietzscheaner.

Slavoj Zizek, som också avslutade hela konferensen med en obesvarad vädjan om att sjunga Internationalen, höll på söndagen en intressant föreläsning som nog får sägas höra till en av de mer realpolitiskt anknutna där han diskuterade fyra viktiga element av kapitalismen idag (förskjutningen materiellt/immateriellt arbete, hotet om miljökatastrof, den biogenetiska forskningen och slutligen inkluderings/exkluderingsmekanismerna i ett permanent undantagstillstånd) vilket inte helt oväntat konkluderade i en uppmaning om att stanna upp och tänka efter.

Marx’ ekonomikritik lyste som sagt med sin frånvaro och vi hade gärna sett mer utav de lite mer ekonomikritiskt orienterade tänkarna, som inte minst England själv varit duktigt på att frambringa. Till de flitigast citerade Marxtexterna hörde inte helt oväntat ungdomsskrifterna och framförallt Den tyska ideologin men även Antonio Negris Goodbye mr Socialism intog en relativt central plats i diskussionerna.

På det hela taget var konferensen mycket lyckad, den lokal som ursprungligen var avsedd för konferensen hade behövts bytas ut mot en femfaldigt så stor på grund av efterfrågan, och flera spännande och givande diskussioner följde i föreläsningarnas kölvatten. Förhoppningsvis har vi tagit ett litet steg närmare the simple thing, that is so hard to do.

[1.] Det kan nämnas att både Zizek och Badiou häftigt kritiserat Deleuze vars filosofi rönt stor uppmärksamhet de senaste decennierna. F.ö. nämndes Sverige endast en gång under helgen och det var av Zizek för exemplifiera just hur uddlös Deleuze kan bli i händerna på småborgare; inga namn nämnda men en viss ”guattarian candidate” lär väl knappast gå fri från skuld.

[2.] Alain Badious teoribildning har, sitt stora genomslag på kontinenten till trots, länge varit lite av en bakgrundsfigur i den svenska debatten men för den intresserade är Manifest för filosofin (Glänta, 2005), med en omfattande introduktion, något som varmt kan rekommenderas.

Filmklipp från föreläsningarna finns tillgängliga på Youtube.

Se även Kolla!