Attentatet mot Norrskensflamman
Idag är det precis 70 år sedan attentatet mot Norrskensflamman ägde rum. Den tredje mars 1940 sprängdes den kommunistiska dagstidningens lokaler i Luleå i luften – vilket resulterade i fem människors död.
Att uppmärksamma denna händelse är viktigt framförallt av en anledning: sätts den i sitt rätta sammanhang framstår den som en del av något mycket större än en enskild tragisk händelse. Det blodiga terrorattentatet var blott det mest våldsamma uttrycket för de politiska förhållanden som rådde i dåtidens Sverige. Något som delvis reflekterade de stöveltramp som hördes över stora delar av Europa. Vi talar naturligtvis om fascismens framfart, och följaktligen om ett ”demokratiskt” Europa som lät detta ske.
1930-talet var en tid av hårdnande motsättningar, både politiska och ekonomiska. Högerpartiet (nuvarande Moderaterna) lade upprepade gånger förslag i den svenska riksdagen om förbud av Sveriges Kommunistiska Parti (nuvarande Vänsterpartiet) och i arbetsplatskonflikternas Norrbotten – där kommunisterna länge var starkare än socialdemokraterna och där Norrskensflamman hade sin bas – ville Länsstyrelsen förbjuda tidningen då den ansågs fungera som ett vapen i händerna på uppviglande kommunister.
Men den politiska repressionen fick sin egentliga utbredning när Sovjetunionen anföll Finland och det Finska vinterkriget inleddes. Med sitt inopportuna försvar av Sovjetunionens krigföring blev SKP väldigt lätt isolerat, anklagat för att vara landsförrädare och utsatt för organiserad förföljelse: registrering, razzior, förbud av förtroendeuppdrag inom fackföreningar och internering av politiskt oppositionella i fångläger (Storsien i Norrbotten är det största och kanske mest kända, med upp mot 350 personer: mestadels kommunister men även socialdemokrater, syndikalister m.fl.).
Det var i denna situation, färgad av upptrappade politiska repressalier och ett krig som kom närmare och närmare, som en grupp skred till verket för att iscensätta det politiska terrorattentat som av många brukar kallas för ett av de värsta i modern svensk historia. Bland de fem attentatsmännen fanns Luleås polischef Ebbe Hallberg och officerare inom den svenska militären. Polischefen ansågs vara sinnessjuk och slapp därför straff, medan de andra fyra dömdes, inte för mordbrand, utan för ”grov skadegörelse på annans egendom, brand och anskaffning av sprängämne med uppsåt att begå grov skadegörelse.” (Flamman, 2010-02-25).
Sprängningen av Norrskensflamman är alltså inte något som kan förstås som endast en produkt av elaka individers handlingar; attentatet måste snarare förstås som en produkt av större samhälleliga skeenden i det svenska och europeiska samhället. Den grund på vilken socialdemokratins och borgerlighetens kritik av den antikapitalistiska rörelsen vilar – historien – slår således tillbaka på dem själva. Och deras uppdelning mellan demokrater och diktaturkramare faller sönder och samman. Demokratins förkämpar blev diktaturens och diktaturens förkämpar blev deras offer.