Arbetslinjen piskar fram Phone House behandling av unga
Den som i sin oskuld trodde att totalitära diktaturer hörde det förgångna till fick sig ett bryskt uppvaknande när Dokument Inifråns inslag ”Säljsekten” visades på Sveriges Television i veckan. På företaget The Phone House är arbetarna rättslösa, inte ens den mest grundläggande mellanmänskliga respekt tillåts stå i vägen för företagets lönsamhet.
Företagets maktutövning bröt systematiskt ner de anställda och tillfogade dem sjukdom, smärta och vanmakt. Hade vi i Syndikalistiska Ungdomsförbundet agerat på motsvarande sätt så hade vi med rätta dömts för misshandel, men i egenskap av kapitalistiskt företag så har the Phone House juridiskt skydd mot sådana anklagelser.
Vi är inte chockade över de förhållanden som uppdagats. För även om maktförhållandena på The Phone House ännu sticker ut med sin despotiska ordning av blind underkastelse så är normen på den nya arbetsmarknaden sådan att vi som ungdomar inte har svårt att relatera dit. Alla har vi erfarenheter av systematiserad otrygghet och överheter som skärper krav och bit för bit förkrymper oss till rena redskap för sina egna ändamål.
Samhällets stora makter, staten och kapitalet, sitter i samma båt och samverkar för att kedja fast oss andra vid årorna och om vi vägrar trycka ner oss under ytan. Staten berövar oss tillgång till den välfärd som tidigare generationer kämpat till sig; för att kunna få stöd av det sociala trygghetsnätet avkrävs allt mer betungande skyldigheter. Som arbetslös gäller det att vara duktig, driftig, ligga på, ligga i och alltid ligga på topp. Och förstås att ringa sina dagliga samtal och skicka in korrekt ifyllda ansökningsblanketter i god tid. Glöm heller inte bort att vara tacksam! Vad som en gång byggts upp för att vara till hjälp för medborgare som farit illa används nu av staten som ett rent maktmedel för att disciplinera undersåtar.
Att arbetsmarknaden i takt med att försäkringssystemen avvecklas fylls på med allt fler arbetssökare som söker allt fler jobb leder naturligtvis inte till att det skapas fler jobb, men det är heller inte syftet. Poängen är att skapa en så stark press och en så hård konkurrens att människor är villiga att ta ett jobb till vilket pris som helst (eller till inget pris över huvud taget!). Någonting som företag som The Phone House vet väl att utnyttja.
Om du misslyckas med att få ett arbete så har du dig själv att skylla. Men om du lyckas få ett arbete så ska du vara tacksam för att din arbetsköpare varit snäll och skänkt dig ett arbete, och om det inte passar sig så är det bara att dra. Vi lever ju faktiskt i ett fritt samhälle.
Sådan ser verkligheten ut. Ansvaret vältras över på dig som enskild människa i takt med att makten tas i från dig. Men det är inte rimligt att vi ska avkrävas ansvar för vår egen försörjning när medlen för att kunna försörja oss själva, det vill säga arbetsredskapen, kontrolleras av våra motståndare.
Europas ungdom har ingen framtid i en tid då samhällets enda ambitioner är att öka makthavarnas makt och profitörernas profiter. I en tid då de val som bestämts åt oss står mellan olika sorters meningslöshet; för det finns ingen större förjänst i att pracka på människor skit, passa upp för de rika eller skala bananer i Norge än i att gå arbetslös. Att arbete gjorts till en bristvara innebär inte att de arbeten som finns har något värde för andra än de som försörjer sig på vår underordning.
Enligt maktens ideologi så finns det tre sorters människor: Å ena sidan de driftiga och dugliga, entreprenörerna, arbetsskaparna, samhällsbärarna, världens ljus. Å andra sidan de som arbetar plikttroget utan att vara till besvär och ställa krav. Å tredje sidan de lata och odugliga, avundsjuka och missunsamma.
På samma sätt finns det tre vägar att gå: Den första gruppen, sägs det, når du om du har en brinnande tro på individens kraft och förmåga, arbetar ihärdigt, vägrar kollektiven och satsar på sig själv. I verkligheten så upptäcker dessa människor snart att de blivit lurade, de har sin F-skattesedel men arbetar likt förbannat för andra, fast nu utan sjukförsäkring och tryggad inkomst.
Vägen till den andra gruppen går förvisso via ett renande stålbad i form av otrygghet, skitvillkor och låga löner, men det handlar ju bara om att få en fot in på arbetsmarknaden. När du sedan kan skriva på ditt CV att du är en hejare på att skala bananer så är det bara en tidsfråga innan du har fast jobb, villa, volvo och vovve!
Den tredje vägen, ja det är för dem som föredrar att ligga på sofflocket och gnälla!
Men vi känner till en fjärde väg! Den döljs förvisso från allmänhetens medvetande, just eftersom den är potentiellt framkomlig och kan leda ut ur ekorrhjulet. I de fall någon börjat tänka dessa hädiska tankar högt så har maktens prästerskap varit framme och förkunnat att vi minsann lever i den bästa av möjliga världar och att den fjärde vägen leder till helvetets portar.
I arabvärlden; i Tunisien, i Egypten, i Libyen, i Bahrain, i fler och fler länder så har miljoner människor tagit sina första steg bort från myternas ångestfyllda dunkel och in på den fjärde vägen, det sociala upprorets väg. Istället för att erkänna makten så erkänner de sin egen myndighet, och även om många kan komma att tveka inför de prövningar som väntar så har historien tagit ett kliv framåt som i det långa loppet inte kan vridas tillbaka. Det är så framsteg är möjliga.
Framsteg och frigörelse är naturligtvis möjligt även i Sverige och Europa. Somliga påstår att det faktum att vi inte lever i hårdföra diktaturer (vi vet inte om arbetarna på The Phone House skulle hålla med om det”¦) skulle omöjliggöra detta val, men vi är övertygade om att det i själva verket är lättare när vi inte riskerar att bli skjutna lika mycket.
Så sluta deppa och börja organisera motståndet.