Upproren i Nordafrika ger oss hopp
Under de senaste veckorna har vi sett demonstrationer och manifestationer till stöd för de folkliga upproren i Nordafrika och Mellanöstern, bland annat den 8 februari i Hörsalsparken i Norrköping där SUF Linköping deltog. Sedan dess har motståndet spridit sig allt mer, och i Libyen har makthavarna känt sig så hotade att de satt in stridsflygplan mot demonstranter.
I samband med upproret mot Mubarak har även de egyptiska arbetarna gått ut i strejker för bättre lön och arbetsvillkor.
Detta har fått landets företag och militärledning att se rött; de hävdar att strejkvågen undergräver Egyptens ekonomi och inte kan tillåtas fortsätta. Men åren av diktatur har kännetecknats av förtryck såväl som fattigdom, och revolten har fötts ur missnöje mot båda. Strejker och blockader har varit viktigare än Facebook och andra sociala medier för upproren i regionen. Därför är militärledningens hot förkastliga och speglar intresset hos en ekonomisk elit som känner sig hotad när arbetarklassen börjar röra sig och ställa krav. Det återstår att se hur långt de är villiga att gå för att tvinga fram en ordning de känner sig bekväma med.
Här i Europa är vi redan bekanta med exempelvis protesterna mot höjda studieavgifter i Storbritannien och nedskärningar i Grekland. Även i USA kan man se hur missnöje föder folklig rörelse; i Wisconsin försöker den republikanska guvernören Scott Walker mer eller mindre utplåna fackens förhandlingsrätt, vilket samlat tusentals motdemonstranter som tagit över kongressbyggnaden i protest, och motståndet sprider sig till fler delstater.
Vad detta visar är att oavsett om man lever i en demokrati eller diktatur så är kampen för frihet och kampen för ekonomisk rättvisa en och densamma, och makthavarna fruktar alltid en befolkning som är villig att kämpa för sina rättigheter. Denna gemenskap kan man se i bland annat den egyptiska fackföreningsledaren Kamal Abbas stöduttalande till de amerikanska arbetarna.
Situationen i Sverige må skilja sig från länderna ovan, men det finns mycket att vara missnöjd med; utnyttjandet av ungdomar och FAS3-anställda på arbetsmarknaden, nedskärningar som pågått i årtionden, höjda a-kasseavgifter, med mera.
Vad vi kan lära oss av händelserna runt om i världen är att det som en gång sågs som omöjligt kan förverkligas snabbare än vi anar. Bestående sociala förändringar är fortfarande möjliga, och bara vi vågar stå på raka ben tillsammans så kan vi driva igenom vad som helst. Men till dess måste vi kämpa ihop på arbetsplatser, gator, skolor, och bostadsområden för att skapa förbättringar i vår egen vardag.