En introduktion till marxism del 3: Arbete och kapital, kriser och socialism

Välkommen till sista delen av denna amatörbyggda grundkurs i marxism! Om ni inte läst del 1 eller del 2 så rekommenderar jag starkt att ni tar en titt på dessa innan ni går vidare.

Förbered er på att på allvar lämna liberalismen bakom er.

Arbete och kapital

Jag tänkte inleda inlägget genom att reda ut ett vanligt missförstånd, alltså att klass skulle handlar om inkomst, det vill säga att den som tjänar mycket per definition skulle vara överklass och den som tjänar mindre arbetarklass. Detta är alltså felaktigt. Visst, överklassen, de vi benämnt som ”ägarna” fram tills nu, har nästan alltid högre lön än arbetarklassen, men det som definierar klasserna är deras ställning i produktionen. Arbetarklassen tvingas sälja sin arbetskraft, det är därför de kallas för just arbetarklass. Denna förståelse av klass hjälper oss också att se de riktiga motsättningarna i samhället: klasskampen står mellan arbete och kapital, alltså mellan arbetarklassen som säljer sin arbetskraft, och överklassen som sitter på den ekonomiska makten: kapitalet (överklassen är alltså, som ni kanske förstått, kapitalister).

För att arbetarklassen ska kunna förbättra sin position och få fler rättigheter såsom högre lön, bättre bostäder, etc. så är det kapitalisterna de måste angripa, inte varandra. Att arbetare inte blir ännu mer exploaterade är mycket tack vare fackföreningar och liknande sammanslutningar. När arbetare samarbetar och använder sin enda styrka, att de är många, så kan de ställa krav på överklassen och företagen.

Om du till exempel är arbetslös så är det inte de som råkar ha ett arbete som står i vägen för ditt välstånd, det är överklassen. Att arbetare angriper varandra och därmed inte organiserar sig mot överklassen är något som överklassen tjänar på. Det är bland annat därför till exempel rasism och sexism upprätthålls och förstärks i en kapitalistisk världsordning: de här strukturerna hjälper till att rättfärdiga de underliggande orättvisorna. Företag kan betala rasifierade personer och kvinnor mindre lön för deras arbete på grund av den strukturella rasismen och sexismen. Kvinnor kan dessutom tvingas utföra en stor mängd obetalt (men för kapitalismen viktigt) arbete i hemmet på grund av patriarkatet, mer om detta i nästa avsnitt!

När arbetare motarbetar varandra kan överklassen chilla.

Intersektionalitet

OBS nu menar jag såklart INTE att analyser som t.ex. feminism eller antirasism är överflödiga så länge vi har marxism, självklart är det viktigt också med andra perspektiv för att förstå och bekämpa patriarkatet och rasismen. Särskilt intressant blir det när vi ser hur t.ex. sexism och klass förstärker varandra, när vi klarar av att se hur de olika förtrycken samverkar. Detta kallas intersektionalitet, och är ett grymt bra analysverktyg i sig.

Ett vanligt missförstånd kring intersektionalitet är att intersektionalitet ser allt förtryck och alla maktordningar som normer, och att intersektionalitet därmed helt ignorerar de materiella faktorerna. Detta stämmer dock inte: feminism och antirasism behöver inte bara vara fluffig normkritik, utan kan (och bör!) kombineras med ett materiellt perspektiv för att, som sagt, gå till botten av problemet och angripa roten till förtrycket: postkoloniala teorier är ju t.ex. en materiell analys av rasism, och radikalfeminism är en materiell analys av kön.

Radikalfeministiska teorier kan hjälpa oss se att det finns något ännu mer grundläggande för kapitalismens fortlevnad än produktionen, nämligen reproduktionen. För att det kapitalistiska systemet och dess produktion ens ska vara möjlig krävs det att en stor mängd obetalt arbete utförs i hemmet: saker som omvårdnad, städning, matlagning, känslomässigt och relationellt arbete, och så vidare. Alla dessa saker är en del av reproduktionen. Därför uppmanar samhället alla att organisera sig i kärnfamiljer där kvinnan har som uppgift att ansvara för ovanstående saker medan mannen säljer sin arbetskraft på arbetsmarknaden och drar in pengar till hushållet. Fanny Åström skriver bra om det här och på många andra ställen på hennes blogg.

Hur som helst, om en analys är helt och hållet idealistisk och undviker de ekonomiska/materiella förhållandena så är den förmodligen 1. liberal och 2.ineffektiv när det kommer till att faktiskt bekämpa förtrycket. 

OBS igen, är inte moståndare till normkritik på något sätt, men ensam så räcker normkritiken inte till för att åstadkomma samhällsförändring. Vi måste ha en djupare analys för det.

Kriser och motsättningar i kapitalismen

Slutligen tänkte jag nu redogöra för varför kapitalismen är dödsdömd.

Say what

Jo, men det är sant! Vi backar bandet, tillbaka till kapitalisternas vinstjakt:

Vinsten måste bli större och större för varje dag som går, vilket innebär att mer faktiskt värde måste tillföras till ekonomin: pengar har inget värde i sig, trycker vi upp mer så blir det inflation och om vi genom spekulation och belåning skapar pengar som inte backas upp av faktiskt värde så bildas en finansbubbla som riskerar att utlösa en kris. Ägarna/kapitalisterna har alltså följande alternativ för att tillväxten ska kunna fortsätta:

1. Sänka arbetarnas löner så att företagen kan betala mindre för det värde som skapas genom arbetet, och på så vis öka vinsten till sig själva.

2. Höja priserna på varorna och tjänsterna de tillhandahåller eller få människor att konsumera mer.

3. Öka arbetets effektivitet med hjälp av bättre teknik eller omorganisation, så kallad produktivitetsökning, vilket gör att mer värde kan skapas med samma eller mindre arbetsinsats (t.ex. när ägarna lät callcenterarbetarna konkurrera om arbetstillfällena).

4. Inkludera nya, tidigare gratis, områden i ekonomin och få folk att betala för dessa. Detta sker genom privatiseringar. (Tänk om regeringen t.ex. skulle privatisera vägarna så att företag skulle kunna ta ut vägtullar av de som körde på dessa.) Exploateringar av tidigare skyddade naturresurser kan även räknas in här.

5. Se till att fler människor inkluderas i den kapitalistiska ekonomin (gärna lågavlönade) så att fler arbetar och skapar värde som kan bli till vinst, alltså industrialisering av icke-industrialiserade länder.

Men om vi nu ser på dessa punkter så upptäcker vi snabbt att det finns en stor motsättning. Punkt 3 går inte att göra i all oändlighet, inte heller punkt 4 då det bara går att sälja vår välfärd en gång, och punkt 5 blir också helt uttömd efter att hela världen industrialiserats. Då återstår bara punkt 1 och 2. Företagen vill att arbetarna ska tjäna så lite som möjligt samtidigt som de vill att arbetarna ska konsumera och betala så mycket som det bara går. För att företagen ska göra vinst måste lönerna alltså ständigt sänkas samtidigt som folk bara köper mer och mer. Problemet här är självklart att människor till slut inte kommer ha råd att köpa varorna som företagen producerar, eller i alla fall inte i den takt eller till de priser som krävs för att företagen ska gå med vinst. Detta utlöser en kris i kapitalismen, mer specifikt en överproduktionskris.

Detta är inte direkt science fiction då kriser, av just de anledningar jag tagit upp, är återkommande och oundvikliga inslag i kapitalismen. Kriser har vi sett med jämna mellanrum genom hela 1900-talet, och de har lösts på lite olika sätt: genom att krossa fackföreningar och försämra arbetarnas villkor, genom privatiseringar och utförsäljningar, och genom belåning och krediter. Lösningen ligger i att kapitalisterna snabbt måste hitta en ny källa till värde för att kunna återuppta tillväxten. Men även om kapitalismen bevisligen har klarat av kriser tidigare så kvarstår de grundläggande motsättningarna som skapar kriserna. Det är till och med felaktigt att säga att kapitalismen löser sina kriser, den skjuter snarare sina problem framför sig.

Om vi till exempel tar oss ur en kris genom att sänka folks löner för att ge företagen mer vinst så är det fortfarande bara en tillfällig åtgärd, för företagens vinst måste ju fortsätta att öka även efter detta! Kriserna kommer alltså att återkomma om och om igen, och slutligen så når vi en kris som inte kommer gå att lösa. Detta kommer innebära slutet på vårt nuvarande ekonomiska system, förmodligen under kaosartade former och i samband med en ekologisk katastrof (se punkt 4).

Kapitalismen: ett enda stort jävla jenga-torn.

Socialism och kommunism

Marknadsliberalism kanske är en fin tanke, men den fungerar helt enkelt inte i praktiken. Det enda ansvarsfulla vore att i lugn och ro avveckla kapitalismen och införa ett annat, rättvisare ekonomiskt system som också är ekologiskt hållbart. Alltså socialism. I socialismen har arbetarklassen makten över produktionsmedlen. Det är en sorts ekonomisk demokrati där överskottet från produktionen fördelas demokratiskt och där vi har inflytande över våra arbetsplatser. Utan vinstjakten så kan vi också göra oss av med samhällets överflödiga arbeten gå ner rejält i arbetstid, utveckla våra intressen och relationer. Kort sagt, människor skulle få möjligheten att förverkliga sig själva. Socialism skulle också innebära att klassklyftorna försvinner, vilket ger oss möjligheten att utveckla ett samhälle fritt från alla former av förtryck: ett kommunistisktsamhälle.

Men överklassen som grupp kommer aldrig att ge sitt medgivande, socialism skulle ju innebära att de förlorade all sin makt och alla sina privilegier. De har inget materiellt intresse av att införa socialism, tvärtom, vilket innebär att de kommer motarbeta alla försök att införa den.

Arbetare och socialister måste alltså organisera sig och bedriva klasskamp, både för att förbättra sin nuvarande situation, men också med det långsiktiga målet att ta över ägandet av produktionsmedlen och demokratisera alla delar av samhället: även de ekonomiska. Vägen dit har socialister lite olika åsikter om, vissa är reformister och tror att vi kan nå socialismen genom reformer i våra nuvarande parlament, andra är revolutionärer och tror att vägen till socialism ligger utanför parlamenten. Vissa tror att reformism och revolution går att kombinera, andra tror att det finns en motsättning mellan de här metoderna. Strategierna ser olika ut, men målet är detsamma. Att avskaffa kapitalismen och införa socialism.

This is what I think of your “blocköverskridande överenskommelse”