1 Maj 2021
Det är återigen första maj. Det är återigen en dag som borde spenderas med våra kamrater på gatorna. Våra drömmar passar inte i valurnor och våra handlingar ska inte enbart begränsas av lagar, men det handlar ändå om att värna om våra medmänniskor, så därför är vi hemma fastän det smärtar. Istället för en dag för firande och gatukamp, låt det här vara en dag för småskaligt arbete, för planering, för reflektion. För samhället är i kris, och klasskillnaderna märks mer än någonsin.
Fundera över vem som blir tvingad till arbetet i brinnande pandemi, och vilka som kan få lyxen att arbeta hemma. Varför vi inte får demonstrera eller träffas eller vara sociala varelser, medan affärerna står öppna och de ekonomiska hjulen snurrar på. Det är tid att reflektera över hur Sverige har flest miljardärer per capita i Europa, medan undersköterskor sliter ut sina kroppar för pisslön i ett välfärdssamhälle som urholkas mer och mer för varje dag. Moderata politiker förskingrar miljoner från vården och dödar således tusentals, men det får mer uppmärksamhet att hon får sitt hus vandaliserat. Den socialdemokratiska drömmen är död och det är omöjligt att gå tillbaka.
Vi kan inte leva i en tro om att samhället kommer bli bättre genom röstande och genom att passivt dela instagraminlägg. Överklassen kommer fortsätta suga ut oss oavsett om deras slips är röd eller blå, och de kommer fortsätta motarbeta oss för varje steg. De för en aktiv klasskamp mot oss och vi dör på grund av det, och sedan får de utrymme i media att skriva om hur det egentligen var vårt fel hela tiden. De för klasskamp hela tiden. Varje jobbskatteavdrag, varje avreglering och varje privatisering tar från det som är vårt. Vi låter det ske, men det måste vi inte. Vi kan, gör och kommer bedriva klasskamp. Våra möjligheter är färre än de var förrförra året och året innan det, men det vi kan göra är att reflektera-