Ni kan inte blunda – Aktion mot stoppandet av sprutbyten vid Gullmarsplan.

Igår utförde Syndikalistiska Ungdomsförbundet Stockholm en aktion i protest mot slopandet av den planerade sprututbytesmottagning vid Gullmarsplan.

Kliniken som skulle genom sprutbyten hjälpa att stoppa spridningen av sjukdomar som HIV/AIDS bland narkomaner, vilket är en metod som har visat sig varit effektiv och räddat liv.  Att en förskola ligger i närheten, samt en rädsla för att ”problemen biter sig kvar i ett specifikt område” ges som anledningar.

Vi byggde upp en minnesplats med kors och gravljus mittemot förskolan som en påminnelse om hur många som dör varje år av narkotikarelaterade orsaker.

Antalet personer som dör i överdoser i Sverige har mer än fördubblats på tio år.

I Stockholm ska ingen behöva se en missbrukare på väg till förskolan, inte för att ingen längre riskerar att hamnar i missbruk, utan för att utsatta människor snart inte är välkomna någonstans i stadsrummet.

När det passar pratar fascistiska partier om att värna om ”våra hemlösa” som ett slagträ mot andra utsatta grupper, men alla andra dagar förpassas de till samhällets botten.

Vi ser alltmer hur hemlösa, missbrukare och andra grupper trängs undan snarare än att få hjälp. De avhumaniseras och ses som problem snarare än människor, problem som löses med hjälp av fler ordningsvakter, spikar i lägenhetsportarna och allt färre offentliga platser utan krav på konsumtion. Bänkarna på torget byggs om så att det inte går att sova på dem samtidigt som platserna på härbärgen blir färre, och på så sätt hoppas man kunna bygga bort människors existens.

När allt fler av arbetarklassens barn faller mellan skyddsnäten låter vi er inte blunda.

Nedan följer uttalandet vi lämnade på platsen:

Grattis!

Idag kan samtliga partier Stockholm glädjas över en bred, blocköverskridande majoritet i hälso- och sjukvårdsnämnden där de tagit ett gemensamt beslut att spotta på fattiga och hemlösa missbrukare i Gullmarsplan!

Trots att beroendevård drevs i lokalen på Skulptörvägen 8 vid Gullmarsplan under längre tid så står det nu klart att samma lokal inte ska användas till sprutbytesverksamhet.
Moderaterna säger bland annat att Beroendecentrum Stockholms arbete är både viktigt och nödvändigt, men man anser att sprutbyte inte är rätt väg att gå. Man vill se ett bättre system. Även om vi har viss förståelse för att människor i närområdet kan vara skeptiska till att sprutbyte ska ligga nära deras bostäder, så är det oförlåtligt att de ansvariga politikerna genom blandade budskap och ren misinformation har beslutat att lokalen nu ska få stå tom till åtminstone september 2018.

Vi kan undra vad som är rätt väg att gå när man struntar i att lägga mer resurser på viktiga instiutioner och volontärarbetare som behöver bli avlastade och sen stoppar nya försök till att utöka stödet för missbrukare. Då kan folk, till de borgerligas glädje, istället gå ännu mer under jorden och skapa sina egna hjälpnätverk i sanna entreprenörsanda! Kanske är detta det “bättre systemet” som Moderaterna talar om?
Budskapet är tydligt: ni får bara hjälp när ni är helt drogfria, men det ska inte finnas något stöd eller några incitament för att folk ska bli det. Resultatet blir att folk dör, för att de som sitter på beslutsmakten är mer intresserade av signalpolitik och moraliserande än utsatta människors liv.

Marie Ljungberg Schött från Moderaterna erkänner till och med själv att beroendevård inte står högt upp på agendan och “sprutbyte är inte en stor fråga för oss eller väljarna”, missbrukare är ju tydligen inte intressanta medborgare eller väljare. Vart de ska ta vägen medan sprutbytet utvärderas (och förmodligen inte får någon ny lokal) i ett halvår, när den beroendevård som finns redan ropar efter mer resurser, är oklart.

Marie och hennes politikervänner sänder iallafall en tydlig signal när hon säger “Jag tycker inte man ska behöva eller få vara missbrukare i vårt samhälle”, och det är att man verkligen inte får vara missbrukare i Stockholm. Absolut inte heller fattig och hemlös. Ingen vet det mer än de som blir bortjagade av väktare och som ser allt fler torg och parkbänkar byggas om så att det inte ska gå att kunna sova någonstans – helst ska de flyttas längre ut i periferin så de inte syns alls.

Vi uppskattar transparensen från alla partier att fattiga människors liv inte är värda någonting lagom till valåret. Nästa person som tar en överdos i hörnsoffan på McDonald’s eller fryser ihjäl på gatan kommer ni inte behöva bry er om för ni har tvingat bort dem från era ängsliga medelklassområden.

Vi kan bara hoppas att nästa gång någon far illa när S:t Görans-avdelningen blir överbelastad eller när någon använder en smutstig spruta så är det just någon av Maria Ljungberg Schötts (M), Dag Larssons (S), Håkan Jörneheds (V), Ewa Larssons (MP) eller Susanne Nordlings (MP) nära eller kära som får sätta livet till, så att beslutsfattarna också förstår konsekvenserna av sina beslut.

Blodet är på era händer.