Kommentar på SD:s intåg i riksdagen

Vår epok är en epok av upplösning. Vi går mot anti-samhället, den gradvisa nedmonteringen av all socialitet, all sammanhållning mellan människor utöver den som också är vargflockens och maffians. Känslan för social anständighet, den medborgerliga självkänslan, håller helt på att avdunsta. Att allsköns parasiter har lov att plundra allmän egendom, förstöra fungerande system för att kunna stjäla de lönsamma bitarna och ägna sig åt svindlerier i en skala som får bruttonationalprodukten att se obetydlig ut, det är redan helt accepterat. Sedan länge betraktas också tiggeriet som helt i sin ordning. Lagom till jul kommer människor att frysa ihjäl på Stockholms gator.

Att Sverigedemokraterna nu tar plats i Sveriges riksdag är ingen anomali, det vore många gånger mer anmärkningsvärt om rasismen inte skulle öka i tider av förfall och tilltagande osäkerhet. Rasistiska föreställningar har trots allt, likt alla sorters föreställningar sin grund i den konkreta verkligheten, i de sätt vi faktiskt lever våra liv och förhåller oss till varandra.

Det sägs mycket i Sverige. Alla människor har samma värde, oavsett klass eller etnicitet. Demokrati är viktigt och bra, alla människor har rätt att förfoga över sina egna liv och tillsammans med andra besluta över vår gemensamma framtid. Förtryck är alltid oacceptabelt!

Vem, möjligtvis med undantag för den mest fanatiska nazist skulle inte skriva under på det här? Ändå motsvarar orden inte verkligheten, inte ens i närheten. Hur är detta möjligt?

Man kan förstås hävda att de som har makten i samhället hycklar och egentligen har något intresse i frihet, jämlikhet och demokrati eftersom det skulle utmana deras egna privilegier. Men alla miljoner som faktiskt har ett intresse i förverkligandet av dessa värden, varför förverkligar vi dem inte?

De som har makt och rikedom flyttar varje dag fram sina positioner i den konkreta verkligheten. I sina företag härskar de redan oinskränkta. De anställda är ofta fullständigt rättslösa; till och med de som ännu har fasta anställningar – en krympande minoritet – är i praktiken på väg att bli livegna som kan övervakas och beordras hur som helst. Samma despotism sprider sig från arbetslivet – som är varje samhälles kärna – ut över resten av samhället, penningens makt väger i dag tyngre än någonsin och forna vänner blir till fiender i en allt hårdnande konkurrens.

Det finns inga ursäkter. Så länge som vi blott tänker, talar, argumenterar och manifesterar så kommer friheten, jämlikheten och demokratin fortsätta att förfalla tills dess att vi inte längre kan relatera till orden. För somliga av oss är det redan så, och den skaran kommer att växa.

Vi är människor. Vi måste födas, vi måste åldras och dö. Vi behöver varandra, och några av oss kommer att bli svikna och besvikna. Sorgen är livets och glädjens skugga. Vår tillvaro är och förblir tvetydig; men den behöver inte vara ovärdig, som den är idag.

Det är möjligt att skapa ett samhälle som drivs av våra behov och inte av en liten minoritets strävan efter allt större vinster. Det är möjligt att forma ett samhälle gemensamt i demokratisk ordning där envars fria utveckling förstås som förutsättningen för allas fria utveckling. Eliten är inte nödvändig och vanmakten är inte evig. Vi är människor och vi gör vår egen historia.

Vad bör göras? Vad som krävs av oss för att bryta vanmakten och leda utvecklingen i en positiv riktning är att vi måste börja ta vårt eget värde på allvar och inse att detta kräver att vi tar andras värde på allvar. Vi måste helt enkelt börja förhålla oss till varandra som de fria, jämlika och demokratiska människor som vi vill vara.

Detta innebär att vi konsekvent tar ställning mot orättfärdigheter, oavsett om det är oss själva eller andra som utsätts – det är i grund och botten samma sak! Vi tar ställning mot alla maktanspråk och för vår egen myndighet och förmåga att förvalta våra egna liv, såväl på arbetstid som på ”fritid”. Det säger sig självt att vi inte kan leva halva vår vakna tid i diktatur och halva i demokrati.

Detta är den enda framkomliga och värdiga hållningen, men förstås oerhört riskfylld. Makten är till vardags dold men när den utmanas så visar den upp sig i all sin avskyvärdhet. Om du till exempel vägrar låta dig behandlas som en slav på jobbet så kommer du att få det tufft, kanske får du sparken. Att erövra sin rätt kräver därför taktik, finess och framförallt kollektiv organisering. Ju fler man är och ju smartare man arbetar desto större chans att man att lyckas.

Det räcker nu! Om tillräckligt många börjar agera i enighet med sina ideal så kommer idealen att förverkligas för samhället är ingenting annat än ett nät av människor som förhåller sig till varandra. På sätt och vis har vi redan makten över våra liv, det gäller bara att inse det.