Folk mot Fossilgas

Den sjunde september deltog Syndikalistiska ungdomsförbundet i Folk mot fossilgas, en aktion i civil olydnad i syfte att stoppa byggandet av fossilgasterminalen LNG Göteborg.

Fossilgas marknadsförs som ett miljövänligt alternativ till olja när det egentligen är nästan lika miljöfarligt, som Fossilgasfällan skriver på sin hemsida är tiden ute för ”œövergångsbränslen”. Swedegas, företaget bakom projektet, har ansökt om tillstånd att importera fossilgas via terminalen in på gasnätet de kommande 40 åren. De planerar även ytterligare åtta terminaler runt om i landet. Detta kan vi inte tillåta, vi måste ställa om nu. Vi kan inte tillåta att företag bygger ut sin infrastruktur för fossila bränslen och därmed ökar Sveriges beroende av dessa.

Den 6:e började förberedelserna för aktionen. Stämningen var god när ungsyndikalister och kamrater från andra organisationer var samlade för att delta i de workshops och aktioner som pågick under dagen. Lägret var väl organiserat vilket märktes bland annat på hur smidigt det kunde lagas och serveras mat till deltagarna under hela helgen.

Tidigt dagen därpå stod vi uppställda och redo. I ett långt led marscherade vi från lägret mot hamnen. Stämningen var på topp med peppiga slagord och sånger, trots det kassa regnvädret. Framför oss var flera piketer i sällskap. Vi blev följda av frågvisa poliser som försökte ta reda på vart vi var påväg samt hur vi skulle ta oss dit, men som planerat fick de inte ut någon information.

Polisen fortsatte följa demonstrationståget och var märkbart oroliga över att de inte visste var vi var på väg. Tåget splittrade sig i olika fingrar medan vi gick, vilket tunnade ut polisens resurser. Alla fingrar kom fram till sina mål. Därmed var alla in- och utgångar blockerade. Vad polisens originalplan var vet vi inte – oavsett hade de inte tillräckligt många enheter på plats för att stoppa oss, även om de försökte.

Väl på plats satte vi oss ned och gjorde oss bekväma och när solen sakta smög sig fram passade många på att njuta av de varma strålarna. Några lyssnade på musik, dansade eller läste böcker. Under dagen fick vi vatten och varm mat levererad till oss av kamrater i lägret. Polisen stod nära, ibland större till antalet, ibland bara ett par, men aldrig tillräckligt många för att vi skulle känna att det fanns hot om att vi skulle bli flyttade. Innanför grinden vi blockerade stod säkerhetsvakter med hund, som tröttsamt kollade på medan vi andra umgicks och hade kul.

Efter ett par timmar fick vi nyheten att hamnen öppnades för transport genom bilhamnen som ligger längre ut för att återuppta transporterna till och från hamnen. En mindre grupp från varje finger begav sig till den nya ingången och blockerade den. Därmed var alla ingångar återigen blockerade.

Vid kvällen samlades delegater från alla vängrupper där det bestämdes att vi uppnått vårt mål och att det var dags att bege oss tillbaka till lägret. Vissa ville hålla blockaden längre, men efter diskussion var alla överens om att vi borde gå i samlad trupp för att inte bli lätta mål för polisingripanden.

Vi i det röda fingret väntade in gruppen som blockerat porten genom bilhamnen och började samlade gå tillbaka mot lägret. På vägen anslöt sig de andra fingrarna tills alla återigen var samlade i ett stort tåg, denna gång med ännu livligare slagord och sånger. Pyro lyste upp natten medan vi begav oss tillbaka till lägret där vi välkomnades med jubel.

Vi uppnådde vårt mål med aktionen, vi blockerade hamnen en hel dag och uppmärksammade stora delar av Sverige om den pågående klimatkrisen och om fossilgasfällan. Men den riktiga vinsten är egentligen inte att vi lyckades stoppa några tankbilar från att köra in i hamnen, utan att vi genom handling visat kraften av kollektiv kamp. Vi gjorde det som politikerna bara pratar om göra. När vi med bara några hundra personer kan ingripa direkt i vår vardag för en bättre värld och få polisen att backa, vad kan vi då göra med några tusen? Eller hundratusen? Det är dags att vi återigen inser vår kollektiva kraft. Alla progressioner, alla rättigheter vi har, är resultatet av kamp. Vår förhoppning är att aktioner som FMF bidrar till att vi återigen inser styrkan vi har och nödvändigheten av att vi använder den.