SUF Stockholm begravde nyliberalismen

Söndagen den 9 november gick ett begravningståg genom Östermalm. Inte för att ytterligare någon brat fallit offer för gatuvåldet, utan för att någon som stått oss nära sedan en längre tid håller på att avlida; nyliberalismen.
Vi i SUF Stockholm valde att begrava den redan nu, och samlade ett tjugotal personer som tillsammans tågade från Östermalmstorg till Näringslivets hus, där Svenskt Näringsliv har sitt högkvarter. Ceremonin bestod av ett rörande tal, en tyst minut samt uppsättandet av ett vitt kors och nedläggningen av en vacker blombukett till minnet av alla de som berörts av nyliberalismen.

Film: Här

Talet:
Församlingsmedlemmar, vänner”¦ Vi har samlats här idag för att ta avsked av någon vi alla känner mycket väl, någon som inte lämnat någon människa oberörd. Vår följeslagare nyliberalismen har en gång för alla lämnat oss.

Embryot till nyliberalismen – som gick under namnet Liberalismen – kom till någon gång under det sena 1800-talet. En allt starkare borgarklass vände sig mot protektionismens begränsningar. De krävde en värld utan lagar för företagare, och under parollen lazzie fair- släpp den fri kunde vi se hur det som senare blev känt som nyliberalismen tog sitt första steg ut i det offentliga.

Men världen var inte beredd att ta emot borgarklassens frihet. Arbetare var inte beredda att betala kapitalisters vinster utan att själv få ta del av dem, utan att själv känna någon trygghet. Samhället kastades in i en våldsam kris med efterföljande depression. Och från 30-talet, och i fyrtio långa år framöver, förpassades nyliberalismen till Chicagoekonomers jämviktsdiagram, utan en chans att nå ut till världen.

Men 70-talets kris gjorde världen mer mottaglig för någonting annat än keynesianism, och under det nya namnet Nyliberalism tog den åter världen med storm!

Lovordad av storfinansen, IMF, Thatcher och Pinochet fick Nyliberalismen land efter land att avreglera, privatisera och ge kapitalet en ökad frihet. Gemensamt ägande, rättvisa och jämlikhet fick ge vika. Vart än striden stod kunde Nyliberalismen efteråt höja reaktionens fana och skrika ut dennes seger. Slagen var hårda, och lämnade miljontals människor i fattigdom och misär. Men nyliberalismen var hård och obeveklig. Kompromisslöshet var dens koncept och ingenting tycktes kunna utmana den.

Men de senaste månaderna hände någonting. Nyliberalismens gigantiska skepp fick motvind, och den började tappa kraft och sakta men säkert tyna bort. En kris drog över världen, en kris som genom dens idéer fått växa obehindrat. Nyliberalismens totala tilltro till marknadskrafterna blev dess gissel. För när det inte längre var gångbart att stå och göra ingenting, och när arbetarklassen återigen fick betala priset för kapitalismens härjningar, ja då var den inte längre önskvärd. Nyliberalismen dog lika plötsligt som den en gång uppstod, en död som läkarna diagnostiserade som hjärtattack.

Mina tankar går idag till Nyliberalismens närmast sörjande; alla de rika människor som kunnat profitera på de människor vars tillvaro den krossade, personerna på Svenskt näringsliv.

Men Nyliberalismens död bör inte ses som något destruktivt, den är tvärtom början på någonting nytt. Medan den förpassades till de dödas sida, lämnades framtiden kvar hos oss. Kapitalismen närmar sig pensionsåldern, men inom den väntar Socialismen på att få komma ut. Socialismen, som så länge endast existerat som en idé, kommer att materialiseras framför våra ögon och leda oss in i en nya era präglad av frihet och människovärde.

Låt oss inte blicka tillbaka på det hemska som varit, låt oss istället se möjligheterna det skapats och hälsa framtidens värld med öppna armar!

Må kapitalismen vila i frid! Låt inte dess spöka hemsöka oss igen! Nu är det äntligen dags att ta klivet in i framtiden!