Revolution är den enda hållbara utvecklingen

Tal till deltagare i Syndikalisternas Första maj-demonstration i Göteborg 2019.

Klubben hade på grund av solidaritetsarbete ingen möjlighet att framföra detta tal på plats, varför vi publicerar det i sin helhet nedan.

—————

Hej, jag heter Matilda och jobbar i kassan i en mataffär. Jag är också medlem i SUF Göteborg.

Ni har redan hört mycket om arbetsrätt idag. För mig liksom för de flesta unga är det ett ord som alltid varit svårt att relatera till — på de jobb jag har haft är ‘rätt’ något bara chefen har.

Om man ens har ett jobb är det oftast ett timvikariat, och om man börjar ställa krav blir man inte inringd längre eller så låter de ens schema löpa ut. Man förväntas vara tacksam att få jobba, och fast anställning är lika sällsynt som en enhörning eller en sosse med ryggrad.

Så otrygg är arbetsmarknaden redan, och värre kommer det antagligen att bli.

De senaste månaderna har vi i SUF upplevt en kraftig ökning i antalet medlemsansökningar. Vi är uppenbarligen många som känner oro inför framtiden. Många som förstår att arbete, bostad och trygghet inte är självklarheter, många som med hjärtat i halsgropen följt hur regeringen förhandlat bort våra rättigheter. Sossarna bevisar precis som under migrantvågen att de är beredda att offra vad som helst för att behålla regeringsmakten.

Men kampen om strejkrätten är inte en som vi har råd att förlora.

Strejk är den renaste formen av motstånd, det är det närmaste självbestämmande vi kommer i den här samhällsformen. Ett angrepp mot strejkrätten är ett direkt angrepp mot våra liv, vår värdighet och vår frihet som arbetare.

Samtidigt har vi det senaste året fått se en massa exempel på allt vi kan uppnå genom att strejka. När man läste om Hamnarbetarnas seger i vintras kände åtminstone jag ett glädjerus och en känsla av stolthet att ingå i den här rörelsen.

I Malmö har migrantarbetare med hjälp av Malmö LS organiserat sig i förbundet Skåne factory workers, och uppnått en lika fantastisk som osannolik seger mot sin arbetsgivare. Kraften i organisering och enhet har sällan varit mer uppenbar — det går att vinna när vi håller ihop!

Helt nya former av strejk har också rönt stor uppmärksamhet det senaste året. Barn och ungdomar lämnar skolbänkarna varje fredag för att gå ut och strejka. De har förstått att något måste göras nu, omedelbart, om vi ska kunna undvika den totala klimatkatastrofen.

Borgerliga politiker och influencers har skyndat att försöka appropriera denna rörelse, göra den ofarlig och till en reklampelare för att man ska sopsortera och investera i klimatsmarta flygplan, istället för att göra riktigt motstånd.

Många har också kritiserat Greta Thunberg och de andra ungdomarna för att man klagar mycket, utan att ha några lösningar på problemen. Vi har en lösning att erbjuda dem som klagar — vi måste omkullkasta den här samhällsordningen och fördela resurserna rättvist istället. Det är det enda sättet att rädda planeten, eftersom det är den globala kapitalismens hänsynslösa jakt på profit som är det riktiga problemet.

Klimatfrågan och frågan om kapitalismens vara eller inte vara är egentligen en och samma, det är frågan om vilken planet och vilket samhälle vi vill lämna efter oss. Kommande generationer manar oss att inte låta kapitalister och fega politiker köra den här bussen rakt in i väggen.

Detta är bara ännu ett skäl att vi arbetare borde ha mer inflytande över produktionen. Kapitalismen är till sin natur destruktiv. Det snackas mycket om hållbar utveckling – revolution är den enda hållbara utvecklingen.

Vi måste bygga en kraftfull arbetarrörelse. Vi måste vinna kampen om strejkrätten, vi måste vinna kampen om klimatet. Det handlar om våra liv och vår framtid!

Det är därför det är så viktigt att vi fortsätter strejka, demonstrera och organisera oss, viktigare nu än någonsin.

Vi har bara våra kedjor att förlora men en värld att vinna!